Vad gör du när en SFI-student ber dig hjälpa hennes barn med läxorna, eftersom hennes egna kunskaper i svenska inte räcker till för det? Om du är Inga-britt Erlandsson börjar du med att rekrytera ett par volontärer för att hjälpa två familjers barn och - när ryktet sprider sig bland föräldrarna i Rinkeby - expanderar verksamheten för att möta alla barnen som behöver läxhjälp. Idag, åtta år senare, omfattar den hjälpen drygt 400 elever i Rinkeby och Tensta, och Inga-britt är fortsatt navet i verksamheten, med målet att alla barn som vill få hjälp med läxorna, ska få det.

...det var den enkla berättelsen. Den svårare berättelsen handlar om lokalbrist, materialbrist, avhoppande volontärer, kommunmöten, debattinlägg och bidragssökande. Men eftersom Inga-britt skriver alla sina veckobrev i "comic sans" så tror vi att hon föredrar andra versioner.

Den glada berättelsen innehåller trogna volontärer som känner att de gör något betydelsefullt, barn som gör bra ifrån sig i skolan och föräldrar som kan se till att nästa generation får bättre förutsättningar Sverige än vad de hade kunnat ge dem annars.

Avslutningsvis: vissa eldsjälar sprider glädje och positiv energi. Det är inte det bästa sättet att beskriva denna pensionär. Inga-britt sprider ordning och torr humor, något som fungerar utmärkt i sammanhanget och gör att både volontärer, barn och föräldrar vet vad som gäller. Hon skapar en trygghet i tillvaron och är en pelare för en verksamhet som lätt skulle kunna bli kaotisk. Än så länge har det inte funnits något läxhjälpsproblem som hennes 'jävlar anamma' inte har kunnat lösa, och vi hoppas att vi får ta del av Inga-britts veckobrev i många år framöver.